måndag 27 augusti 2012

Det höll på att gå åt helv...

Måndagen den 23/7 var ingen rolig dag. Ida väckte mig strax före 9... Jag kände hennes tass på armen & sen hör jag hur hon ramlar ihop på golvet! Upp ur sängen & lyfter upp hunden som har svårt att andas. Slängde mig på telefon & ringde till Distriktsveterinärerna i Dingle. Som alla måndagar var de fullbokade redan men eftersom det var akut så fick vi komma direkt. Slängde mig i bilen & mamma körde i ilfart till Dingle. Väl där så säger veterinären att det är illa men vad det är kan han inte svara på, han ville ha röntgen först. Mamma skulle hjälpa till när Ida röntgades, pga att jag har svårt att ha på mig blyförklädena eftersom de är så tunga. Själv väntade jag utanför men det tog inte många sekunder förrän de fick kalla in Jonas (veterinären) igen. När de hade tagit några bilder så upptäcker han att ena lunga är helt grå. Men han kunde inte svara på om det var en tumör eller nåt annat. Remiss till Västra Djursjukhuset i Göteborg, så det blev att åka hem igen, Stefan & pappa mötte upp hemma så jag tog de övriga 3 hundarna & mamma & pappa körde Ida till Göteborg.
De tog emot henne direkt & gav henne syrgas. Efter att flera veterinärer tittat på bilderna från Dingle så kom de fram till att det var en mycket svår lunginflammation. Senare sa de att hon hade 5% chans att överleva. Jag trodde inte ens att hon skulle klara resan ner till Göteborg. Eftersom vi har haft mycket bra erfarenhet av personalen på Västra Djursjukhuset så sa jag att om hon ska ha nån chans så är det där hon ska vara.
Fick rapporter varje förmiddag förutom helgen då de ringde lite senare. Varje rapport var positiv, hon var hela tiden lite piggare. Hon fick syrgas från måndag till fredag hela tiden & fick 2 olika antibiotika intravenöst i 7 dygn. Måndagen den 20/7 ringde de som vanligt på förmiddagen & meddelade att röntgen såg bättre ut & att hon skulle få komma hem!

Jag & mamma hämtade henne på Västra Djursjukhuset på eftermiddagen! Det var en lycklig hund som inte visste hur väl hon ville när hon hörde oss. Men naturligtvis fick hon inte åka hem utan en massa förhållningsordrar: hon fick inte gå på promenad, inte springa, inte leka men de andra utan hon skulle ta det väldigt lugnt. Dessutom skulle hon få 2 olika antibiotika för att bli av med resterna av lunginflammationen. Återbesök hos underbara veterinären Anna Carin (som jag har träffat privat sen jag var liten) 8 dagar senare & då fick även de övriga följa med. Passade på att väga allihop & Sugar undersöktes för sin glaukom & katarakt & tid är nu bokad för operation av hennes öga. En djurvårdare kom & hämtade Ida för röntgen, de frågade om det gick bra att de gick iväg med henne själva & jag funderade på varför skulle det inte vara det?! Men uppenbarligen så är det många ägare som inte kan släppa kontrollen. Ida var populär under tiden hon låg inlagd & hon var & hälsade på "sina vårdare", gick till "sin bur" & efter den obligatoriska kollen för att se att hon inte missade någon så gick hon med till röntgen. Det är väldigt kul att få positiv respons på hur duktiga & självständiga ens hundar är, en lugn & samarbetsvillig hund är ju naturligtvis jättebra & lätt för dem att jobba med. De tycker att mina uppför sig exemplariskt! Förutom Conrad då som inte har nån aning om vad socialt beteende är & det är ju mitt fel eftersom jag inte har socialtränat honom... Idas röntgen var mycket bättre än de tidigare även om det inte var helt bra, så hon skulle fortsätta med antibiotikan. Ida fick ytterligare ett återbesök & det var i förra veckan, 23/8. Jag hade lyckats bli riktigt dålig & kunde inte åka iväg med henne utan mamma & pappa åkte medan mina bröder turades om att vara hos mig (jag hade fått en svår hjärnskakning som jag inte visste om men kunde inte klara av att vara ensam). Lite skoj för pappa att få träffa Anna Carin också, förra gången var på en begravning så detta var trevligare omständigheter.
Mamma ringde så fort de var klara & meddelade att hon var friskförklarad från sin lunginflammation!!! Från att ha varit med 3 tassar i himlen till att det inte finns några spår kvar på röntgen är ett fantastiskt resultat på en månad! Vi ska ta ett nytt blodprov om 6 månader för att kontrollera & ställa in dosen på hennes medicin mot hypothyroidism men det kan vi göra i Dingle. Hon behövde inte fortsätta med antibiotikan men Anna Carin trodde att hon kunde ha noskvalster eftersom hon har problem med snuva & harklingar/inåtvänd hosta & hon skulle få en annan medicin.Tyvärr är den jättesvår att få tag, vi har varit på flera apotek utan att den fanns hemma. Så nu har vi fått beställa hem den & hoppas att den kommer snart.
Inatt blev hon tyvärr sämre igen, snuvan ökade & hon blev väldigt "tät i näsan". Ringde till Västra Djursjukhuset igen. Anna Carin var inte där men den veterinären som hade hand om Ida flest dagar när hon var inlagd tyckte att hon skulle få den ena antibiotikan igen för att minska snuvan. Eftersom Anna Carin var den som träffade Ida senast så vill de att hon ska avgöra så hon ringer under morgondagen. Bara att hålla tummarna & hoppas att det inte är nåt allvarligare....

Vad skulle jag ha gjort om inte den fantastiska personalen på Västra Djursjukhuset fanns? Kan varmt rekommendera dem! http://www.vastradjursjukhuset.se/

tisdag 17 juli 2012

Ida - äntligen lever hon upp till smeknamnet "Speeda"

När Stella gick bort så blev Ida lite nedstämd. Det är ju ganska normalt även för en hund. Men farten som Ida alltid har haft i sig försvann (därav smeknamnet Speeda), allt har gått väldigt långsamt & helst så har hon velat ligga & sova i soffan.
Inte ens när Conrad flyttade hit i mars så piggnade hon till. Visst, lite mer fart blev det på henne men hon var ständigt trött. Normalt så skulle hon ha lekt som en tok när en valp flyttade in men inte ens det hjälpte. Eftersom jag själv blev ganska dålig efter en operation så blev jag inlagd på Mölndals sjukhus under 4 veckor. Visst blev hon glad när hon kom & hälsade på (fick träffa dem ute på parkeringen) men jag förstod att det var nåt som inte stämde.
För 2 månader sen så började hon få problem med snuva. Det kom & gick under 6 veckor & till slut gick det inte tillbaka. För 2 veckor sen hade jag bestämt mig för att söka för det. Eftersom distriktsveterinärerna i Dingle har telefontid så fick jag vänta till nästa morgon & under natten blev det riktigt illa. Hon hade svårt att andas, snuvan rann hela tiden & hon gnydde varje gång jag gick iväg. Med tanke på att hon under hösten fick behandlas för urinvägsinfektion 3 gånger så var jag orolig. Skulle det bli lika svårbehandlat denna gången? Men främst var jag rädd att hon inte ens skulle klara natten. Men det gjorde hon. Egentligen hade de inga tider på veterinärstationen men när de hörde hur dålig hon var tog de emot henne iaf. 
Efter mycket om & men & efter 4 stick så fick de tillräckligt med blod för att kunna skicka iväg för undersökning för en viss sjukdom & resterande användes till att kontrollera antalet blodkroppar. Det visade sig att infektionsprovet var lite högre än normalt & hon sattes på antibiotika för att få bort snuvan. Det andra provet skulle jag få svar på inom en vecka men hon hoppades att det skulle gå fortare än så. Det gjorde det. 2 dagar efter besöket i Dingle ringde Marie, veterinären & bekräftade våra teorier. Ida har "hypothyrodism" som är en sjukdom som påverkar flera olika delar av kroppen. På Ida har det påverkat ämnesomsättningen vilket gör att det har aldrig gått att få ner henne i vikt, hon är oerhört slö & springa har hon inte orkat alls, men hon har även fått lite problem med hudeksem. Nu har hon gått på Levaxin i nästan 2 veckor & det är redan stor skillnad på henne. Hon är piggare & springer när de andra hundarna springer även om hon behöver sova emellanåt, hon har gått ner i vikt trots att hon får mer mat än tidigare & dessutom snarkar hon inte lika mycket längre!!! Det sista är värdefullt, när hon en period låg & sov under ett skåp så snarkade hon så högt att porslinet i skåpet skallrade...... :) Det är de sammantagna symtom som gjort att hon har fått diagnosen + att Ida & Stellas morbror Glenn hade samma sjukdom, när även provsvaret visade på underfunktion i sköldkörteln så var det klart. Är glad att hon börjar komma tillbaka till sitt gamla glada jag!

fredag 6 juli 2012

Madison den bolltokiga :)

Vad gör man inte för att få en tennisboll? Ja heter man Madison & är en amerikansk cocker spaniel så gör man allt!!!


Mina föräldrar har en tennisbana snett emot huset & Madison bara väntar på att de ska spela klart så hon kan få gå dit & leta bollar! Det har hänt att spelarna har slagit bort bollar & inte kan fortsätta spela så då har pappa gått dit för att stila lite med Madison. Det tar inte många sekunder innan hon hittar en boll. Förra sommaren slutade vi räkna när vi hade samlat ihop 32 st som var i så bra skick att de kunde användas. En hel del bollar kastades tillbaka in på tennisbanan & rätt många åkte i soptunnan för att de hade legat ute för länge. Då var det bara midsommar & Madison hade en hel sommar av boll-letande framför sig. För en månad sen satte jag henne på en söklina för att hon skulle få springa & söka lite mera fritt. På 5 minuter hittade hon lika många bollar!!! :)
Tanken är att hon ska få prova på att spåra lite mer på riktigt till hösten. Hon är ju trots allt dotter till Stella & den hunden hade näsa för det mesta :) Äpplet faller ju inte långt ifrån trädet, sägs det ju & Madison börjar bli extremt lik sin mamma i sättet. Även de negativa egenskaperna som att stjäla mat från bordet har hon ärvt...

Sugar - gladare hund får man leta efter

Om man ska hitta nåt positivt med att Stella gick bort så är det att jag fick kontakt med Anna-Carin. Det är en underbar person & veterinär, som jag har träffat sen jag var liten men bara ett enstaka tillfälle i vuxen ålder. För min del var det oerhört tryggt att det var en släkting som tog hand om Stella, jag visste att hon gjorde allt hon kunde men hon var även oerhört ärlig & rak i sin information.
Jag var på Västra Djursjukhuset för att hämta askan efter Stella & frågade om det fanns nån möjlighet att få prata med Anna-Carin, eftersom det var hon som hade haft hand om Stella & när det hände låg jag själv på sjukhus så hon pratade med mina föräldrar istället. Eftersom jag visste att Anna-Carin var utbildad på hundens ögonsjukdomar så vore det bra om hon kunde undersöka Sugar. De sa att det är ganska många som hon ska kontakta men om jag inte har hört från henne efter några veckor så skulle jag ringa dem. 2 dagar senare ringde hon :) Ytterligare nån vecka senare var vi där på besök med Sugar. Anna-Carin var väldigt noga när hon ögonlyste henne, gav henne droppar i ögonen, trycket mättes & hela tiden satt Sugar & viftade på svansen! Beskedet som vi fick var att Sugar har katarakt (grå starr) på ena ögat, fast det visste vi ju sen tidigare men hon har även glaukom (grön starr) på samma öga. När vi kom tillbaka 2 veckor senare för kontroll så hoppade Sugar omkring som ett popcorn i rummet - hon visste var Anna-Carin förvarade godiset & Sugar sökte uppmärksamhet & gav sig inte förrän hon hade fått sitt godis. Samma undersökningar gjordes & Sugar var fortfarande lika glad. Nån förändring har inte skett men Sugar har ju inte haft syn på det ögat sen hon var ca 1 år så hon är van. Snart dags att boka nytt besök hos Anna-Carin för uppföljning av Sugars öga & jag slår vad om att Sugar hittar godisskålen direkt :)

Underbaraste Stella

Tyvärr gick underbaraste Stella bort i februari 2011. Samtidigt som jag låg på sjukhus & opererades så låg hon på Västra Djursjukhuset i Göteborg & kämpade för sitt liv. Tyvärr förlorade hon kampen... Det visade sig vara en autoimmun sjukdom & enligt veterinären Anna-Carin så brukar hundarna klara sig i 5 dygn. Stella klarade sig i 2 dygn men när Anna-Carin gick ner till henne sista gången så orkade hon inte ens lyfta på huvudet. Jag hade sagt att jag inte ville att hon skulle lida så beslutet om att ta bort henne var inte så svårt. Sjukdomen heter "immunologisk hemolytisk anemi" - kort & gott det egna immunförsvaret ger sig på blodkropparna & blodplättarna vilket leder till att hunden avlider av blodbrist...
Stella blev 8 år gammal men hon lever alltid kvar i minnet. Hennes aska spreds på favoritstället.

Tillbaka efter 3 år...

Så lång tid har det tagit. Under dessa 3 år har det hänt en hel del, både positivt & negativ.

Operationen som jag skrev om i senaste inlägget var bara en i raden av många. Har nu gått gipsad från & till under dessa 3 år, gjort över 20 operationer i fötterna, bla har jag fått satt in proteser i båda fotlederna. Undersökningar om varför jag krampar i båda benen har tyvärr inte lett nån vart men det börjar bli bättre. Har sen september 2011 fått akupunktur mot kramperna & det gör att jag inte har lika svåra kramper som tidigare.

Men tyvärr tål inte mina fötter vibrationer så varje resa till sjukhus sker med ambulans & det har jag gjort sen  jag fick åka till Malmö förra året för att sätta in protesen i höger fot. De tidigare resorna till Malmö för undersökningar & operationen av vänster fot har jag gjort med hjälp av mina föräldrar eller liggandes i taxi. När jag skulle opereras i maj så klarade jag inte av att åka utan mycket smärtlindring så då blev det ambulanstransport dit. Efter 5 dagar skickades jag med ambulansflyg till Mölndal för eftervård. Sen har det tyvärr fortsatt. Nu i februari började jag bli bättre efter en steloperation i vänster fot men tyvärr fick jag infektion i såret & äter antibiotika sen dess. Såret läggs om 2 gånger i veckan & varje eller varannan vecka åker jag till Mölndal för att byta gips på båda fötterna. Ambulanspersonalen i mitt område känner mig väl vid det här laget. Tycker det är oerhört påfrestande att behöva åka ambulans men jag har inte nåt val...